Direktlänk till inlägg 8 juni 2007
Mer roligt!
Vi hade så kallat utearbete med patienterna. Det skulle ingå i terapin. Men det var mer ett utnyttjande av patienterna. Vårdarna fick sina bilar reparerade, tvättade och vaxade gratis.
Utearbetet infattade allt mellan trädgårdsskötsel, gång och gräsmatteskötsel el som i kolgården eftersom sjukhuset hade eget värmeverk och elverk.
En dag på detta utearbete som denna gång bestod av räfsning av löv på gräsmattorna.Vid staketet var det några kommunalarbetare som målade staketet på utsidan. Då gick en av patienterna fram till en av dem och ställde frågan vad han i betalning för sitt arbete. Då de var rädda för patienterna innanför staketet så patienten fick ett vänligt och ärligt svar. Kommunalarbetet var inte så värst högt betalt så detta föranledde patienten att ge följande kommentar:
Höru DU, du arbetar vist på fel sida om staketet!
Om följande inte var roligt så var det åtminstone förbryllande. En skötare hade sagt till mig att jag skulle titta på en som hade elva tår. Jag trodde han skulle driva med mig. Han tog av täcket vid fotändan och jag såg två fötter. Det såg inte normalt ut, något konstigt var det med dem, men vad? ” Räkna tårna!” sa skötaren. Jag räknade, 1,2,3,4,5, ja det var ju inget konstigt så räknade jag den andra, 1,2,3,4,5------6! Jag räknade tårna om igen och igen. Jo, det var elva tår!
Roligt och roligt, bros ju på hur man tänker en del kan nog tycka det var roligt. Det var när patienterna fick delirium alltså ”fylledille”. Dom kunde göra de dråpligaste saker. Komma skrikande på skötarna att de fick skynda sig att släcka madrassen. Kunde skälla för att någon ställt en cykel i vägen för dörren. Får erkänna att nog skrattade även jag åt dråpligheterna!
Vårdarna hade kanske roligt, men säkert inte patienterna som de med tvångstankar. De skulle vara en sorts terapi t.ex en patient som måste gå på visa streck på golvet att hindra honom från det. Däremot finner jag följande historia rolig.
Vi vårdare spelade ofta kort har jag ju tidigare berättat. Denna avdelning hade en korridor som svängde så det blevsom ett L . Efter denna sväng brukade det spelas kort. Vi var också uppdelade i sysslor enligt schema. Denna dag hade jag hand om dagrummet och ansvarade för maten. Men vid middagen skulle alla hjälpa till med att patienterna fick mat.
Det var så middag men inga av de andra vårdarna behagade komma och hjälpa till denna dag. De var alldeles för upptagna med sitt kortspel. På dagrummet hade jag en patient som vi kallade för budbäraren. Om man sa en ramsa till honom och bad honom gå till någon att upprepa denna ramsa så gjorde han det ordagrant. Denna dag bad jag honom att gå till dem som spelade kort och säga: Ni era jäklar som sitter här och spelar kort hela dagarna, nu får ni se till och komma och hjälpa till med maten!
Han lummade iväg för att utföra detta. Jag smög efter för att höra och se reaktionerna. Men där satt inga runt spelbordet, det var bara korten som låg kvar på bordet. Så började budbäraren med huttande finger:
Ni era jäklar som, så ett uppehåll sen upprepar ni era jäklar som, så ett uppehåll igen och sen kom. Ni era jäklar
SOM har suttit här, nu får ni,---- och så kom hela ramsan.
Så kom vi till slutet av denna levnadshistoria... Natten till den 24 maj lämnade min far Bengt Andersson oss efter 3 veckors intensiv-vård. Stilla och lugnt utan ångest eller smärtor i sömnen precis som han önskade. Det är med stor so...