Slut med arbete innom mentalvården, jag fick sparken!

Det Började en gång på S:ta Maria! Klicka här!

Förra gången slutade jag med den elaka överskötaren. Nu kommer det att handla om biträdande överskötaren.Nu var översköterskan på semester.

En dag vid middagen satt en patient och hängde vid maten. En av skötarna försökte mata honom, men han ville inte alls äta. Då sa jag till henne att hoppa över en måltid gör inte ett dugg  utan låt honom vara om han inte kan äta!  Föreståndar expeditionen låg bara några meter därifrån och således hade bitr. föreståndaren hört vad jag sa, för han kom rusande och sa: ”Patienten ska äta så ge honom mat!” Skötaren vägrade med orden att Bengt sagt att vi skulle låta bli!  Bitr. förest. tog skeden själv och försökte tvinga i patienten maten.
Något han helt misslyckades med! Då sa jag: ”Gå och ring läkaren för du ser väl att patienten är sjuk!”  Jag fick inget svar och bitr. förest. Försvann in på expeditionen igen.
Just som jag tänkte lägga patienten kom läkaren och jag sa att jag hade en sjuk patient! Han svarade inte utan svängde in på expeditionen. Jag väntade vid patienten att läkaren skulle komma. Så efter en bra stund kom han. Men kom inte till mig! Utan var på väg att lämna avdelningen. Jag kallade på läkaren och sa att han måste komma!  Han kom med orden: ”Överskötaren sa att det var ingen fara utan det var bara en patient som gjorde sig till!”  ”Nej!” Sa jag,” han är sjuk!”  Så fick jag läkaren att lyssna med stetoskop på patientens lungor varmed läkaren sa: ”Jo, han är sjuk och behöver komma  till sin säng.”.  Jag sa till en annan skötare att hämta båren, medan läkaren gick sin väg.
Då kom den där överskötaren rusande och halvskrek att patienten kan gå själv! Varmed jag protesterade mot det och sa att det kan han inte! Då tog han tag om patienten under armarna och lyfte upp patienten. ( Vilket är förbjudet enl. den diagnosen som jag uppfattade det var!) Men patienten bara säckade ihop! Som tur var stod där en rullstol till en annan patient.
I den slängde han handlöst patienten!  Men då kokade det i mig av allt stegrande ilska!
Jag tog den här överskötaren i nacken och slängde bort honom. Kallade på de andra skötarna och bad dem följa med och lägga patienten. Vi lade  patienten och så gick den dagen också mot sitt slut. ( Vad jag önskar den där biträdande  överskötaren råkar titta in i min smedja och läsa detta!)
Nästa dag var det något som bitr. översköt. Bråkade med personalen om vid matvagnen. Mins inte vad. Men i alla fall hade jag fått reda på att gårdagens patient hade avlidit under natten. Således var jag på stridshumör. Jag röt åt överskötaren att ge sig väg  från vagnen. Ordväxling följde och jag vräkte ur mig: ”Om du inte gjort som du gjorde i går så hade väl patienten levt i dag!”
Då rusar han in på expeditionen och ringer överläkaren och talar om att jag har anklagat honom för att tagit livet av en patient. Jag blir uppkallad till överläkaren, jag berättade vad jag sagt och vad som hänt. Men det togs ingen notis om min berättelse utan jag fick byta avdelning.

Nu hade jag fått nog! Jag skrev till dåvarande disciplinnämnd numera ansvarsnämnd om vad som hänt med patienten. Skrev inte att patienten hade bragts om livet, men skrev att om patienten inte fått sådan behandling utan en riktig skulle patienten kanske överlevt detta tillfälle av sjukdom.
Det hände inget mer än att jag blev kallad till Göteborgs sjukhusdirektör. Under vårt samtal sa jag till honom följande: ”Jag har inte tagit sjukvårdsarbete för att jamsa med elaka vårdare eller dansa efter hemska överskötares pipa utan vara patienter till hjälp så gott jag kan. Inom vården finns det allt för många som är elaka mot patienterna!”
Det hade han ju aldrig sett fast han själv arbetat på sjukavdelningar. Varmed jag replikerar med att han under den tiden måste ha gått med skygglappar som hästar har.
Jag fick sparken helt resolut!  Han skulle även se till att jag aldrig någonsin skulle få arbete på något sjukhus!
Jag förstod att det skulle bli så när omöjligt att få arbete mer som mentalskötare.
Som vanlig liten vårdare hade man inte mycket att säga till om. Jag ville förhindra alla sådana som arbetade inom vården gjorde det utan känsla för patienterna utan för  sin maktkänsla skull.

Som sjuksköterska skulle jag kunna göra det! Så nu var det viktigt för mig att den drömmen blev uppfylld!

Min tvååriga ungdomsledare utbildning: Klicka här!
Fortsättningen när jag började på folkhögskola.

Tillägg å mentalsjukvård: Klicka här!

Hemma  i  Sverige!

Så kom jag hem till staden Helsingborg, några månader efter jag fått min biljett som var ställd till Göteborg. Mina föräldrar hade inte räknat med att jag skulle komma hem, De trodde jag var ute på de vida haven. De hade just rest på semester till Norrland. En av mina barndoms Kamrater hade skaffat en gammal Huskvarna motorcykel 125 cc utan bromsar, lyktor och registrering. Med motorcykeln och tre kompisar begav jag mig till Berga militärförläggning.
Där fans en träningsbana för motorcyklar som man skulle köra på smala plankor och kurviga grusgropar o.d . Vi fyra skulle då skiftas om att köra en runda var. På fjärde rundan var jag sist och då hade redan börjat bli mörkt och när sista rundan var avklarad stod de andra i en kedja och väntade på mig. Jag hade högsta fart och inga bromsar varför jag var tvungen göra en större sväng runt dem. Inget ljus och ingen aning om att det fanns ett dike dit jag var på väg.
Där låg jag i gräset på andra sidan diket medan motorcykeln hamnade ovanpå mig och träffade huvudet. Det var en regel smäll jag hade fått för jag kunde inte gå själv. Två av kompisarna ledde mig halvt bärande, medan han som hade motorcykeln som nu inte fungerade, gick och gnällde för att jag förstört den. Nu var jag inte tokig på grund av fylla, men lika tokig som på hotellet i Bremen. ” Vad är det för en som går där och pratar? Honom gillar vi ju inte, ska mörda honom? Hävde jag ur mig!  Framme där vakten fanns, bad mina kompisar honom ringa efter ambulansen. Mig hade de lagt ner i gräset. Där låg jag och trodde jag var död vilket föranledde mig att ropa på mina kompisar. ”Kom hit killar och dö med mig
för det är jätteskönt att vara död!”
Istället för att ringa efter ambulans skaffades fram en bil som då körde mig och min första barndomskamrat till lasarettet.
För att komma dit måste vi köra förbi mitt hem. Min kompis frågade mig om vi skulle stanna där men han fick till svar att där hade vi väl inget att göra. Framme vid lasarettsporten kom två ambullansmän och la mig på en bår. ”Dom där är farliga, hjälp mig rädda mig” ropade jag till min kompis. Men han lyckades övertala mig att de inte alls var farliga.
På väg till läkare så frågade jag min kompis om jag skulle sjunga. Dumt nog svarade han ja på det!  Den vackra sångröst jag har kan skämma i väg vem som helst. Men jag har en röst som hörs så hela sjukhuset fick lyssna på denna skönsång som var näst intill omöjlig att stoppa.
Hur som helst så somnade jag bort. Efter några dagar var jag så återställd att jag kände lusten att få gå och dansa. Detta var en onsdag men doktorn ville ha mig kvar ett par veckor till. Men jag tjatade mig till att få komma hem på lördagen vilket jag på kvällen trädde upp på dansbanan. Det var inte många danssteg jag fick ta innan jag somnade bort och vaknade på sjukhuset igen.
Sen den gången har jag ju alltid förblivit lite tokig om jag nu inte är född lite tokig och det bara blev en påspädning!

Hur som helst blev jag till sist utskriven från sjukhuset. Innan jag for ut på sjön hade jag träffat en flicka som bodde utanför Uppsala. Då jag var lite förtjust i henne beslöt jag mig för att fara till henne. Jag hade kvar min biljett från Bremen till Göteborg och med den och mina kockskolbetyg satte jag mig på tåget till Göteborg. Biljetten var ju inte giltig efter så lång tid men det gick bra ändå enda fram. Kommen till Göteborg led det mot kväll varför jag gick till närmaste polisstation och frågade om de hade någon fyllecell ledig jag kunde ligga i. Det var inte första gång jag gjort det. De hade ingen plats men de ringde runt och på Långedrag fans det plats. Dit är det en spårvägsresa på åtskilliga kilometer.  Spårvagnen hade en öppen platts och där stod jag.

Då var det en snuskig karl som började tafsa på mig och brydde sig inte om att jag protesterade. Rätt som det var så gav jag honom en knuff så han åkte av spårvagnen.
Just då gick som tur var vagnen ganska sakta. Men var gång jag nu är i närheten där så tänker jag på honom.
Jag sov gott på stationen och efter ha blivit bjuden på morgonkaffe och smörgåsar liftade jag vidare. Borås, Ulricehamn, Jönköping, Gränna, Mjölby, Lindköping, Norrköping, Låg över i en höstack utanför Nyköping. Så vidare Södertälje, Stockholm och så var jag framme i Uppsala. Sökte arbete som kock på statshotellet och fick en anställning där.
Så har vi äntligen kommit fram till min första kockplats på en restaurant!
Flickan då? Jo jag kom nog lite för oväntat så henne glömmer vi. Men vad gjorde det i Uppsala fans det flickor tillräckligt som räckte ordentligt även för mig! När köksmästaren flyttade till Landskrona på hösten så följde jag med honom!

Forts. Klicka här!

Nu börjar alvaret riktigt!!

Under denna tid som mentalskötare genomgick jag en skilsmässa. Jag ska inte sticka under stol med att den till allra största delen berodde på mig. Jag var inte alls mogen för att ta ett sådant ansvar som en familjefader. Så det var ett mkt kort äktenskap men som det hann födas två underbara barn under som jag ändå älskade väldigt mycket. Något mer ska jag inte säga rörande äktenskapet, min f.d fru och skilsmässa mer än en sak.

 I min förtvivlan så gick jag och köpte en stor flaska fin och dyr spiritus. Mins inte om det var en liter eller en sjuttifemma. Ställde flaskan på bordet tog fram ett glas och slog upp. På bordet stod också en ask som hade en fågel som med näbben kunde plocka upp cigaretter. Så lyfte jag glaset för att ta mig en rejäl första klunk.
Kommen till munnen med glaset satte jag ner det på bordet igen. Knöt näven och höjde min högra arm, sa högt: ”Detta ska ta mig ”fan” ingen förmå mig till”! Varmed jag slog den knutna näven hårt i bordet så glaset hoppade högt och cigarettfågeln blev obrukbar för all framtid! Klädde på mig en fin dansstass och for ut till en dansbana där jag var ”kung” och flickorna stod i kö.

På dansbanan fick jag en mkt bättre berusning och effekt  än vad den där spriten skulle givit mig. Så vad det gällde min dans så har den dels givit mig  olycka i ett sprucket äktenskap som nog annars kanske kunde ha blivit lyckligt. Dels i sorgens stund räddat mig från att hamna på gatan och bli ett socialfall, där som jag  i dag inte skulle kunna sitta här och berätta detta!
Efter detta flydde jag till Lund där jag genom dansen hade många vänner och började arbeta på S:t Lars. Barnen flyttade till Göteborg så jag flyttade till Jönköping och kom närmare dem. Började på Ryhovs sjukhus där jag fick en kortare mentalskötarutbildning och flyttade sen också till Göteborg. Gick också en sjukvårdsbiträdes utbildningen. Hamna till sist på Högsbo sjukhus som var ett litet mindre mentalsjukhus.
Jag hade börjat att protestera mot den behandling patienterna fick och hur de behandlades. Hur sjukvårdspersonal utövade sin makt över värnlösa patienter. För en vårdare biträde eller överläkare har alltid ett övertag över sjuka människor och har så än i dag. Det finns faktiskt allt för många människor som arbetar i sjukvården för att de känner och njuter av denna sin makt! Några exempel ska jag nu ge om dålig behandling som inte framstått i det jag hittills berättat .
Tänker på den gången jag plötsligt tittat in på en sal utan att biträdet där inne märkte mig.
När jag tittade in var hon i färd med att kasta en patients trosor i ansiktet på patienten med orden: ”Djävla kärring som inte kan låta bli att pissa på sig!”  Då grep jag in och skällde ut biträdet. Men det skulle jag givetvis inte gjort!  Det var till utseendet vacker och söt flicka som kunde prata för sig. Det blev jag som fick en utskällning av översköterskan!
Jag blev inte populär när jag protesterade mot terapin att tvinga patienter med tvångstankar att trampa på streck som fans på golven och för patienten var dödssynd eller farligt. Jag hade andra idéer om terapi. Eller när jag talade om hur vilka biverkningar en viss medicin hade som inte framkommit. Men numera finns de med i fass! 
Det var inte väl sett att jag ogillade när en patient som var 1,95 cm lång 30 årig karl som enl. utvecklingsgrad hade beteckningen ”idiot” . Väcka upp honom när han sov på sådant vis, att han sprang naken hela korridoren fram och tillbaka skrikande: Mamma, mamma, mamma!” Vilket då var roligt för vårdarna!
Men det som till sist gjorde slag i saken att få den utbildning jag drömt om att få är följande slutberättelse om mentalvården:
Jag hade således fått anställning på  en psykavdelning å Högsbo sjukhus som hade Göteborg stad som huvudman.
På denna avdelning fans en elak kvinnlig överskötare och en lika elak manlig biträdandeöverskötare. Som exempel av elakhet av överskötaren ska ge följande:
Det fans en religiös mycket blyg flicka som hade fått ett stort förtroende för mig. Som när hon en dag fick sin mens och inte fått några binder med sig. Hon var så blyg att hon inte vågade be någon av de andra kvinnliga vårdarna om hjälp. Hon kom till mig istället och jag gjorde en binda av gasväv och bomull till henne!  Angående förtroende hade all den andra personalen som var kvinnlig också stort förtroende för mig, utom överskötarna, både kunskapsmässigt och i hur jag var för övrigt!
En dag när vi hade kafferast kom översköterskan till denna flicka, viket hon viste var mkt blyg, men inte vilket förtroende hon hade för mig. Hon beordrade flickan att gå och göra inordning hos en manlig patient som ”grisat ner sig”. Och för att genera henne riktigt så sa hon spydigt: ”Du kan ta med Bengt så han hjälper dig med det!” Innan vi gick in till patienten berättade jag vad som var naturligt och karlar ibland måste syssla med och vad som hände när de gjorde det. Vi gick in och tvättade patienten bytte lakan m.m . Sen gick vi och satte oss och fortsatte att dricka kaffe. Då kom överskötaren igen och sa hånfullt till flickan:
”Nå hur var det hos patienten och Bengt hjälpte väl dig bra?” Det svaret hon fick gjorde henne röd i ansiktet av ilska varmed hon svängde på klacken och gick hastigt iväg: Det gick hur bra som helst och tur väl hade jag ju Bengt med mig som hjälpte mig!”

 Nästa Skötaren som misshandlade och jag får sparke!

Forts. Klicka här!

Mer roligt!

Vi hade så kallat utearbete med patienterna. Det skulle ingå i terapin. Men det var mer ett utnyttjande av patienterna. Vårdarna fick sina bilar reparerade, tvättade och vaxade gratis.
Utearbetet infattade allt mellan trädgårdsskötsel, gång och gräsmatteskötsel el som i kolgården eftersom sjukhuset hade eget värmeverk och elverk.

En dag på detta utearbete som denna gång bestod av räfsning av löv på gräsmattorna.Vid staketet var det några kommunalarbetare som målade staketet på utsidan. Då gick en av patienterna fram till en av dem och ställde frågan vad han i betalning för sitt arbete. Då de var rädda för patienterna innanför staketet så patienten fick ett vänligt och ärligt svar. Kommunalarbetet var inte så värst högt betalt så detta föranledde patienten att ge följande kommentar:

Höru DU, du arbetar vist på fel sida om staketet!
Om följande inte var roligt så var det åtminstone förbryllande. En skötare hade sagt till mig att jag skulle titta på en som hade elva tår. Jag trodde han skulle driva med mig. Han tog av täcket vid fotändan och jag såg två fötter. Det såg inte normalt ut, något konstigt var det med dem, men vad? ” Räkna tårna!” sa skötaren. Jag räknade, 1,2,3,4,5, ja det var ju inget konstigt så räknade jag den andra, 1,2,3,4,5------6! Jag räknade tårna om igen och igen. Jo, det var elva tår!
Roligt och roligt, bros ju på hur man tänker en del kan nog tycka det var roligt. Det var   när patienterna fick delirium alltså ”fylledille”. Dom kunde göra de dråpligaste saker. Komma skrikande på skötarna att de fick skynda sig att släcka madrassen. Kunde skälla för att någon ställt en cykel i vägen för dörren. Får erkänna att nog skrattade även jag åt dråpligheterna!
Vårdarna hade kanske roligt, men säkert inte patienterna som de med tvångstankar. De skulle vara en sorts terapi t.ex en patient som måste gå på visa streck på golvet att hindra honom från det. Däremot finner jag följande historia rolig.
Vi vårdare spelade ofta kort har jag ju tidigare berättat. Denna avdelning hade en korridor som svängde så det blevsom ett L . Efter denna sväng brukade det spelas kort. Vi var också uppdelade i sysslor enligt schema. Denna dag hade jag hand om dagrummet och ansvarade för maten. Men vid middagen skulle alla hjälpa till med att patienterna fick mat.
Det var så middag men inga av de andra vårdarna behagade komma och hjälpa till denna dag.  De var alldeles för upptagna med sitt kortspel.  På dagrummet hade jag en patient som vi kallade för budbäraren. Om man sa en ramsa till honom och bad honom gå till någon att upprepa denna ramsa så gjorde han det ordagrant. Denna dag bad jag honom att gå till dem som spelade kort och säga: Ni era jäklar som sitter här och spelar kort hela dagarna, nu får ni se till och komma och hjälpa till  med maten!

 Han lummade iväg för att utföra detta. Jag smög efter för att höra och se reaktionerna. Men där satt inga  runt spelbordet, det var bara korten som låg kvar på bordet. Så började budbäraren med huttande finger:

Ni era jäklar som, så ett uppehåll sen upprepar ni era jäklar som, så ett uppehåll igen och sen kom. Ni era jäklar
SOM har suttit här, nu får ni,---- och så kom hela ramsan.

Forts. Klicka här!

Första avsnittet: Klicka här!

Avslutning på denna skoltid, sen blev det sjuksköterske utbildn.!

Så ska jag avluta denna tid på folkhögskolan. Ge förklaringen varför jag kunde komma in på sjuksköterskeskolan.

 Då jag sedan jag började arbeta på mentalsjukhus hade jag ju läst många böcker i psykologi, psykiatri och sociologi, så allt som kunde beröra det ämnet var ju enkelt för mig. Vad det gällde fysik som jag fick premie förra året hade jag mkt kunskap i genom vad min fader hade lärt mig, så det var också lätt. Mattematik hade jag ju fått dåligt betyg i. Men det berodde inte alls på att jag var dålig i det ämnet utan tvärt om. Men mina dåliga betyg berodde faktiskt på politik. Min släkt var med i motståndsrörelser mot nationalsocialismen. De flesta lärarna var nazister! Historia och kristendom var ett ämne som jag kunde i folkskolan men inte årtal och kungsföljder o.d . Här behövde jag inte riskera att få av rottingen för mina svar i de ämnena, så det var mycket lättare att lära sig mer i detta. Jag hade ju också min ungdomsledarutbildning som det fans kunskaper jag också hade nytta av.

 Alltså utan att veta om det så hade jag ändå rätt mycket kunskap när jag började på denna skola. Stavning och satsindelning hade jag svårt för. Jag har upptäckt att jag är nog lite dyslektiker. Att sätta punkt och kommatecken på rätt ställe lär jag mig nog aldrig riktigt, vilket väl har märkts i mitt smidande. Det är en psykologisk grej för i folkskolan för var gång det var fel som ex. ett komma fattades så fick jag en näsknäpp av ett stort finger! Har svårt att stava rätt på e eller ä, beroende på att min far var en riktig skåning och min mor norrländska. Men skriva kan jag nog rätt bra eller vad tycker ni?
Jag pluggade som bara den vid sidan om allt roligt jag ändå hade på denna skola.
Jag var ofta med att spela teater vilket också var ett kunskapsinhämtande. En gång hade vi en föreställning som skulle gestalta vad som hänt under årens lopp som skolan hade funnits. Då jag hade visat vad jag kunde rörande dans så fick jag göra inslag vid den tiden det då just handlade om. Som spela Fred Astaire och steppa m.m dansa jitterbugg o.s.v .
Vi hade morgonsamling varje morgon då lärarna antingen berättade en nyhetshändelse eller läste en dikt, ja vad som helst. En dag i början av det året kilade jag in till rektorn och undrade varför det bara var lärarna som höll morgonsamling och inte vi elever. Han stod tyst en stund och funderade och sa: ”Ja varför inte? Det skulle nog vara bra om eleverna kunde hålla morgonsamling. Vill och kan du hålla i en?”  ”Jo, det kan jag väl, det skulle vara roligt”
svarade jag! Och så kom vi överens om en dag jag skulle hålla en morgonsamling.

Jag ritade en stor garnhärva i ett enda trassel och höll en morgonsamling om hur livet kunde te sig. Efter det var också eleverna med och höll morgonsamlingar!
Nu har jag inte så mycket mer för er intressant att berätta där allt annat får vara mina hemligheter från denna skoltid.Fast om mina skolkamrater läser detta så fattar de vem jag är och vet mina här hemligheter!

I min sista berättelse om mentalvården klargörs varför det var så nödvändigt för mig att bli riktig sjuksköterska!
Något jag aldrig kunde lära mig riktigt så var engelska men jag klara mig ändå rätt bra att prata med dem som inte kan svenska, men allt det andra kunnnnandet kompenserade den bristen för att komma in på sjuksköterskeskolan.
Så till sist vill jag också tala om hur stolt jag var när mina föräldrar och dotter var med på skolavslutningen när mitt namn åter ropades upp och jag erhöll premie i mattematik.
De fick ju då också dela glädjen med mig!

Avsnitt spöknatten i årskurs 3!

Så var sommarlovet över. Hade varit och upplevt gamla minnen från Hamburg och Wien.
Var i Hamburg och tittade på glädjekvarteren som hade förändrat sig fullständigt sedan den tiden jag varit där som sjöman. På den tiden satt det flickor i fönstren och lockade på karlar. Nu hade det förvandlats till en mer nöjesgata men där sex var huvudtemat. Det var kabaréer dansställen,  restauranger m.m . Men att få tag i ett sällskap för en stund fans ändå kvar.
Exempelvis så satt det flickor på restaurangen med små röda lampor och ett nummer. Borden hade också en telefon. Då kunde man be kyparen att få bli kopplad till den flickan man var intresserad av. Man  kunde också gå in och se på där de hade uppträdanden o.d .Jag var inne på ett sådant ställe. Visserligen gick det ut på sex men det var både vackra och roliga uppträdande! Nog om det!

 I Wien återupplevde jag Prater som är ett stort nöjesfällt där bl. annat ett stort pariserhjul finns, känt från filmen ”tredje mannen”.  Besökte alla (inte alla, men många) fina kyrkor som att nämna den storslagna Domen. Gick och såg på operetter vilka man ska uppleva i Wien. Men det mest fantastiska för mig i Wien är slottet Schön Brun. Beskriva det skulle det inte bli något skrivet om skolan nu här. Åkte upp i alperna, var i Melk och tittade på det tusenåriga biblioteket med alla de gamla fina böckerna. Följde schön Donau till Lins och upp till Passau en liten underbar gammal gränsstad till Tyskland i Norr. Österrike har jag sen besökte flera gånger efter det. Första gången var en resa som ingick i min politiska 2 åriga ungdomsledarutbildning som gjorde att jag fastnade speciellt för Wien.
Jag hade nu beslutat mig för att jag ska bli sjuksköterska och offra allt för at komma dit hän! Men egentligen var det ju inget offer alls, tvärt om! Förutom alla lärdomar jag fick så hade jag väldigt underbart roligt den tiden.

Jag gjorde utflykter med andra elever, ”mest flickor så klart”!
Det där med flickor kanske jag ska berätta någon gång. Det har faktiskt något att göra med ända sedan jag var i kolt åldern. En gång gick utflykten till Köpenhamn där vi fick se deras fina akvarium ute i Klampenborg. Då låg vi fyra stycken i bilen, trångt men det gick!
Kanske ni redan förstått så är jag också mycket för att spexa och spela bus!
Jag hade några böcker som bestod av rysare och spökhistorier.

 En kväll kom jag överens med några killar att vi skulle göra en spöknatt med flickorna. Vi samlades 10 flickor och fyra killar på ett rum. En av flickorna var en av lärarna! Vi hade kommit överens om hur vi skulle göra och det följde vi.

Det började klockan tio på kvällen med att jag läste rysare och spökhistorier. Sen gav vi oss i väg mot Marstrand, en ö utanför Kungälv i Bohuslän. Vi åkte i tre bilar. Men i min bil låg en femte kille i bagageutrymmet! När vi kom fram till Marstrand så finns det en del som består av en mindre ö med en gammal fästning. Den fästning som bl. annat ”Lasse-Maja” suttit fängslad på. På fästnigen finns också en gång som kallas för ”suckarnas gång” Det var den gången fångarna fördes till sin avrättning.

Till denna lilla ö går en liten färja som drivs med elektricitet varmed den kallas för spårvagnen.  Till denna lilla ö får man inte ta bil med sig. Just denna period hade jag sällskap med en flicka vars pappa stod för mkt på Marstrand. I förevändning att jag skulle hälsa på henne och lämna en sak  hoppade han i bagaget ut medtagen ett långt tjockt rep och lite andra saker utan att någon annan märkte något.
När vi tog färjan över så var kl. fem i tolv så som vi hade planerat. Det var höst, vinden susade men fram för allt så var det fullmåne!
Det går en lång hög mur runt hela fästningen. Hela tiden föste vi flickorna framför oss längs sidan av denna mur.  I slutet av denna mur går några trapper upp till fästningen.
 Vi killar föste flickorna framför oss upp för trapporna vilka försökte sträva emot. Rätt Som det är hör vi ett hjärtskärande skrik från några av flickorna. Uppe på ett räcke var det någon som hängt sig ner mot trapporna. Var det månde ett spöke?  Äsch, det är någon som hängt en docka här sa någon och några började att rycka i den hängande.

Åter igen ett vrålskrik! Dockan rörde sig och ett rysligt otäckt ljud kom från dockans hals!
När till sist alla hade lugnat ner sig visade det sig att det var han som legat i bagageutrymmet. Det var inte runt halsen han hade satt repet, det såg bara så ut.
Vi fortsatte upp mot fästningen och åter började flickorna att skrika av räddsla! Det hördes höga rysliga röster som om det kom ifrån gravar men långt bort. Usch vad det lät hemskt! Vad var nu detta? Var det riktiga spöken denna gång mån tro. Man rös av hur hemskt det var!

Men det var bara ett par bandspelare som den hängda hade placerat ut inspelat med hög hastighet som nu spelades upp med låg.
Efter allt spektakel gick vi tillbaka till färjan för att åka hem.
Men var är Ville någonstans? Det var den yngste killen på skolan som hade följt med. Han var inte med tillbaka till färjan!  Sluta nu att tramsa och skoja mer sa de andra till mig, vi vill komma hem nu! Men Ville fans inte där!

 En som då blev rädd det var jag ,för det första för jag kände ansvaret att han fått vara med på detta, så för det andra att det skulle vara för hemskt att komma tillbaka till skolan utan honom. Vad skulle lärarna och rektorn säga? Det fans djupa vallgravar med vatten runt fästningen och med det liv vi hållit skulle ingen hört om rop på hjälp, om någon trillat i en sådan.
Jag sprang själv tillbaka hela vägen upp i fästningen ropande efter Ville, med de andra fick vänta nere vid färjan. Men det var helt tyst. Bara vindens sus hördes. Jag letade och ropade men inget svar kom.
Så plötsligt hör jag ett litet svagt ängsligt rop ute från en kulle. Det var Ville han hade förvirrat sig bort från oss andra och inte hittat tillbaka.
Nu börjar smidet bli allt för långt så jag låter det sluta med denna spökhistoria.

 Forts: Klicka här!

Fortsättning från tiden som mentalskötare:

Klicka här!

Hur skulle jag kuna bli legitimerad sjuksköterska med underkända betyg i en 8-årig folkskola?  

Sätter mig på skolbänken igen!

Jag ville ju bli en riktig sjuksköterska, men det gick ju inte med mina skolbetyg.
Konkurrens var dessutom vid den tiden stor. Man måste då ha en studentexamen så det såg ju allt för  mörkt ut att uppnå ett sådant mål. Vad var att göra då jag föresatt mig att jag skulle få en legitimation. Jag hörde mig för över allt hur detta skulle vara möjligt. Så fick jag ett tipps om att om jag kom in på en folkhögskola så skulle det kunna vara möjligt.
Jag sökte folkhögskolor som kunde jämställas med en studentexamen. Skickade in arbetsbetyg och skolbetyg och blev antagen till en sådan.

Med bara en folkskola så skulle jag börja i första årskurs på lägsta nivå. Skolan var treårig och man kunde läsa upp sig till högsta nivå om man pluggade ordentligt.
I augusti månad satte jag mig så på skolbänken igen och började plugga. Men hu då, vad kollosalt så svårt det var! Ja det var så svårt så jag ville ge upp alla planer på att kunna bli  en riktig sjuksköterska.
Tankarna kom tillbaka på vad som ansetts om mig när jag slutade folkskolan. Dessutom kom jag att tänka på vad som stod i socialmyndigheternas handlingar vid utredning om mina barn vid min skilsmässa. Jag hade ju gift mig innan jag var vuxen och det sprack innan jag lekt rommen av mig. Men det som stod i handlingarna var: ” Bengt Andersson  har sådana sjukliga idéer och fantasier om att kunna studera och bli en leg sjuksköterska!”
Efter lite mer än två månader så gick jag till rektorn för att säga att jag ville hoppa av då skolan var för svår för mig.
Rektorn plockade fram mina ansökningshandlingar och skolbetyg. Varmed han sa: ”Det är faktiskt inte konstigt att du tycker det är svårt. Här har ju begåtts ett fel.”
 Jaha, jag skulle således inte ha blivit antagen tänkte jag! Rektorn fortsatte: ”Du skulle ju börja från början men råkat av misstag hamnat i årskurs två! Men nu har du gått så länge i  den årskursen och du har ju ändå klarat av det även om det varit svårt. Tror du ändå inte att du ska kunna fortsätta i den istället för att flytta ner i första årskursen? Efter mycket tänkande beslöt jag mig för att stå ut med svårigheterna och fortsätta i den årskursen. Det gick inte sämre för mig i fortsättningen än att jag innan året var slut hade kommit upp till den högsta nivån i årskurs två i nästan alla ämnen men inte engelska.  Alltså så dum var jag dock inte! Dessa två år på folkhögskolan kan jag nog beteckna som mitt livs bästa och roligaste år! Något jag kanske berättar om i mitt nästa skolsmide!
Det blev sommar och skolavslutning.  Ni kan tro det fanns en stolt och glad Bengt när hans namn ute på gården ropades upp. Det var nämligen utdelning av pris av bästa elev i olika ämnen. Jag fick en bok för ämnet fysik. Det priset sporrade mig ju ännu mer för framtida studier.
Så blev det sommarlov förutom att jag arbetade lite på polishuset som fångvaktare, så bilade jag runt i Europa till nästa termin började. Bilen fick också utgöra mitt natthärbärge ute i Europa då det var snålt med pengar för mig.

Forts. Klicka här

Så var jag färdig med kockskolan och gick ut som andre kock på en tankbåt. Då var jag 16 och ett halvt  år. Det var ett fartyg som det bara var fyra svenskar på och resten en massa olika nationaliteter, som kineser , afrikaner m.fl

Men det blev bara en resa. På den tiden var man ung och dum! Då skulle man vara en riktig karl och hänga med de riktiga sjömännen som hade en flicka i varje hamn och kunde ta sina krogrunder.
Det uppstod motorfel på skeppet så den fick läggas i docka nere i Bremen. Besättningen blev utplacerade i väntan på olika hotell. Jag hamnade ensam på ett hotell som hette Block.
Nere i baren på hotellet var två vackra flickor som jag flörtade med hej vilt. Klart jag skulle vara en riktig sjöman som  också kunde ta sig några supar. Det bar sig inte bättre än att de blev intresserade av mig. Jag var en del yngre än dem. Jag kunde varken tyska eller engelska, men vi förstod varandra väldigt bra ändå, som det lilla jag ändå lärt mig så har sjömän en sorts engelska som man klarar sig bra med. Jag hade mitt rum på fjärde våningen och flickorna bodde på  ett vindsrum ovanför mig som det var en lång brant trätrappa upp till. Vi kom överens om att vi skulle festa tillsammans och lite mer på deras rum när de slutat sitt arbete.
De snapsar jag redan tagit hade gjort mig ganska yr. Flickorna hade sprit med sig upp på rummet och vi drack där och så sen skulle vi ha det lite älskog. Men den sturske charmören hade blivit riktigt full och oregerlig varför flickorna inte hade "någon nytta" av mig utan jag var bara till besvär. Dom kastade helt enkelt ut mig och jag rullade ner för trätrappan. Men jag ville vara hos flickorna och tänkte gå upp till dem igen. Men hur jag än försökte lyckades jag aldrig ta mig upp för den där trappan. Efter många försök så tröttnade jag till sist och jag tog mig in på mitt eget rum. Ni kan tro det slog slint helt i huvudet när jag kom in på rummet. Jag  upplevde att jag var ombord på ett bombflygplan. Rätt som det var ropade kaptenen i högtalarna att vi måste hoppa för vi var träffade och kom till att störta. Fönstret var dörren ut från flygplanet. Jag hade en fallskärm på mig lika säkert som jag har skjortan på mig nu!  Fönstret var öppet och jag ställde mig på fönsterbrädan. Hade sett en hel del amerikanska krigsfilmer ur de hakade på en krok i ett räcke när de skulle hoppa. Så gjorde även jag för att hoppa! Precis i hoppet klämdes jag hårt fast runt armarna av något och åkte baklänges in igen.

 Det var ett par stora händer och starka armar av en stor kraftig man som tagit tag i mig och räddat livet på mig. Hur länge jag stått på fönsterkarmen vet jag inte, men flickorna hade råkat titta ut genom fönstret ovan och  tillkallat hotellpolisen!
Jag blev förd och instängd i ett något som väl var ett pannrum. Där var jag plötsligt en Caruso
och stod på en låda och sjöng. Men rätt som det var förvandlades jag till maskinist. Det fans en massa kranar som jag skruvade på hit och dit.

Dörren öppnades ett par stöddiga karlar kom in och gormade: ”Svedich svin, idiot och så vidare”. Något ilsknare hade jag aldrig sätt tidigare! Jag begrep inte ett dugg varför. Inte ni heller ännu, eller hur?  Hur som helst ledde de mig upp på rummet igen jag sjungande, stöddig och rolig (så rolig man nu är i sådant tillstånd).  In kommen på rummet fick jag vada i vatten, vad det nu kommit ifrån. Jag var ganska stöddig och inte rädd för de där karlarna. Men så kom där en liten man med glasögon, en man som man skulle kunna säga såg ynklig ut. Han röt på tyska som jag inte kunde, men jag förstod att det han sa var: ”Gå genast och lägg dig!”  och pekade på sängen! Jag vet inte varför jag blev så väldigt rädd för honom,Jag som vid tillfället inte var rädd för någon annan. Men jag kröp upp i sängen och somnade ganska fort.
Men vad var det som hade gjort dem så väldigt rent av förbannande? Jo, med skruvandet på alla kranar så hade jag råkat få igång  sprinklersystemet vid eld och det var därför det var vatten på golvet.
Senare strax innan vi skulle segla iväg igen stod jag i byssan och kokade mat. Då kom kaptenen och hälsade på mig med dessa ord. ” Konsuln kommer hit innan vi kastar loss, och du får faktiskt följa med honom och få en biljett hem!"  Så skedde jag fick en biljett.
Men resan gick inte direkt hem, av någon anledning blev jag kvar i Hamburg en tid. Något jag inte ska berätta varför nu här.
Så småningom kom jag så hem och där gick historier redan om att jag öppnat ventilerna på skeppet vilket därmed sjunkit.
Där var det slut med mitt kockande som sjöman! Fast inte handlade det mkt om mig som kock. Men det hör till historien som sådan.

Sen blev det kock i land på restaurang!

Forts. Klicka här!