Direktlänk till inlägg 7 maj 2008
Bild: Vodice.
Innestängda!
Min fästmö kunde tyska så bra att när hon pratade med en tysk så trodde de att hon var tyska.
Således kunde hon obehindrat prata med det österrikiska paret. Österrikarna fick följa tyska nyheterna på TV hos värdfolket och vi blev också inbjudna att få se på TV tillsammans med dem på kvällen.
Österrikarna undrade om vi inte skulle ge oss tillbaka till Österrike och de ville gärna ha sällskap med oss dit. Men jag tyckte det inte var så allvarligt just nu, det hela skulle säkert reda upp sig utan något krig. I alla fall ville jag och min fästmö till Split först. Dels beskåda staden och dels bada bland vattenfallen. Vi hade ju kört alla de milen nerför att även få komma dit. Det var nog inte så farligt ändå. Inte skulle Jugoslaverna som var så trevliga börja att använda vapen mot varandra. Det var nog bara tokar som om exempel en del skåningar som säger att de ska tillhöra Danmark.
Men nästa dag bröt faktiskt kriget ut och österrikarna tyckte att nu var det väl ändå dags att nästa morgon ge sig i väg hemåt.
Men jag hade ingen lust till det utan insisterade på att först skulle vi till Split. Men den dagen njöt vi med badande i Adriatiska medan österrikarna blev mer och mer nervösa, men ville inte köra hela vägen ensamma de ville få sällskap av oss. På kvällen följde vi åter rapporterna om läget på tyska. Min fästmö var en tjej som inte var lättskrämd utan en äventyrare som jag.
Kriget skulle nog vara över nästa dag och inte var det något krig inte där vi befann oss.
Nästa dag gav vi så i väg mot Split. Efter några kilometer sen vi passerat Sibinik hörde vi kanoner smattra och bullra. Samtidigt dök det upp soldater framför bilen på vägen. Vi fick inte köra vidare utan måste vända tillbaka där vi kom ifrån. Jo kriget var vist riktigt igång och tydligen ganska nära oss också.
Kommen tillbaka till Österrikarna och med berättelse om vad vi varit med om var de rädda ordentligt. Men de vågade inte ge sig iväg utan i sällskap med oss. På kvällen när vi såg på TV igen fick vi upplysning om att bron vid Zadar hade sprängts. Det var ända väg som gick
att ta för att ta sig norrut.! Nu avtog modet även hos min fästmö och inte tyckte jag heller det var så roligt längre. Alltså nu var vi innestängda i Kroatien med deras idiotiska krig. Vist nu förstod vi också att det nu kunde nå Vodice när som helst!
Vad härligt SMHI lovar sommarväder fr.o.m i morgon. Men jag önskar att ni har ett ständigt sommarväder i sinne och hjärta hos er och har det bra medan jag tar en simtur. Kram
Så kom vi till slutet av denna levnadshistoria... Natten till den 24 maj lämnade min far Bengt Andersson oss efter 3 veckors intensiv-vård. Stilla och lugnt utan ångest eller smärtor i sömnen precis som han önskade. Det är med stor so...