Ulla-kajsa hade så givit sig i väg för att hämta medicin till Lillpysen.

Skorna var lätta och bekväma, marken hårdfrusen -och Ulla-Kajsas ben kvicka.

Snart hade hon kommit ett bra stycke upp i storskogen.  Månen satt blank och rund på himlen så vägen var inte svår att hitta.  Tre timmars väg var det till finnagummans pörte som låg under storklinten högt uppe i storskogen.

 Ulla-Kajsa var liten och lätt och van att kesa efter kreaturen i skogen, Lillpysens blossande ansikte gav henne knappt ro att sakta farten ens uppför de brantaste åsarna.  Varm och andtruten nådde hon omsider utan äventyr finnagummans pörte.

 Tösen drog strax fram med sitt ärende och gumman ruskade på huvudet.

- Aj-aj, sade hon, det låter illa, men vi ska nog bota honom. 

Hon var tydligen på riktigt gott humör för allt det Ulla-Kajsa haft med sig. Medan gumman gick och ordnade med sina flaskor och mortlar, halvhögt mumlande för sig själv, såg sig Ulla-Kajsa nyfiket omkring.  Stugan var nästan löjligt liten.  Spisen upptog nästan halva rummet, längs väggarna fanns hyllor fulla med torkade rötter, örter och många underliga ting.  Gumman själv liknade ett litet kutigt klädbylte.  Hennes ansikte var rynkigt och mörkbruna som ett torkat äpple och den krokiga näsan stötte nästan mot hakan.  Men de små svarta skarpa ögonen tycktes kunna se rätt igenom allting.

 Folk sade att hon var en häxa, och inte var hon precis olik en, tyckte tösen.  Men kunde hon bara göra lillpysen frisk igen, fick hon gärna vara en häxa många gånger om, tänkte Ulla-Kajsa.

- Du har haft en god hitfärd, sade gumman, och räckte henne en flaska.  Ta väl vara på den här och ge pysen en sked varje timme tills febern lägger sig.

 - Jaha, en sked varje timme, sade Ulla-Kajsa.  Ja tänk, jag mötte varken likt eller olikt, men jag har både eldstål och slidkniv med mig sa jag ska nog reda mig om det gäller.

 - Det är rätt, nickade gumman och plirade riktigt vänligt på Ulla-,Kajsa.  Modig vinner där feg tappar.

Med flaskan väl gömd i schalen skuttade Ulla-Kajsa hemåt. Hi och huj vad det gick.  Vägen bar nu nedåt mest hela tiden och Ulla-Kajsas steg smattrade som trumvirvlar i utförsbackarna.

- Fasligt väsen jag för, tänkte Ulla-Kajsa och skrattade där hon sprang.  Bara jag inte väcker själva Brumfar med mitt oväsen.

I detsamma brakade det till i ett snår och en väldig björn vältrade sig tungt och ovigt ned på vägen framför tösen.     

-Jaså, är det du som för sånt oväsen och inte låter en sova ifred, brummade björnen ilsket.  I går var det en usel harpalt som väckte mig.  Nåja, räven som jagade den miste sin stek, men inte jag.  Du ser inte så oäven ut du heller.  Man blir sugen av att bli väckt i otid, ständigt och jämt.      

-Käre, käre då, bad Ulla-Kajsa bevekande.  Låt mig för all del komma hem med medicinen jag har här i flaskan.  Och så talade hon om varför hon hade så bråttom.

- En springande stek blir ingen fet av, grinade björnen.  Men får jag äta upp dig i morgon i stället så ska du få gå i kväll.

- Ja, ja, sa Ulla-Kajsa i sin ångest att komma för sent.  Jag ska vara vid stormossen vid skymningen i morgon.

- Jo, jo, brummade björnen.  Så möter du mig med byns alla karlar med påkar och bössor.  Förresten är jag allt för hungrig för att låta dig gå.

- Nej jag ska komma ensam, sade Ulla-Kajsa snopen för den hjälpen hade hon verkligen tänkt på.  Du ska få min matsäck bara jag får gå i kväll.  Jag har honungssmörgås och vörtlimpa.

- Hm, sade björnen och gned sig på magen.  Nåja, gömt är sparat.  Du ska få gå i kväll då.

Ulla-Kajsa löpte vidare.  Klapp klapp, klapp klapp, lät ékot från berget.

Hu, vad var det som stod där framme på vägen?

  Fortsättning följer! Klicka här!

Så klart önskar jag att ni vaknat till en fin dag och hela dagen

förblir härlig. Kram!

Min inspiration för att fortsätta med min livshistoria är nu på lågstadiet.

Vilar från det till jag återfår riktig inspiration. Jag lovar er som gillar min historia att jag återkommer med det.

Ulla-Kajsas äventyr.

Ulla-Kajsas träskor skramlade mot den hårdfrusna marken, där hon kom gående över gården med de tunga mjölkhinkarna.Hon och gamla farmor och lillpysen var ensamma hemma.  Alla de övriga i familjen och tjänarna var på äldsta sonens bröllop i granngården.

Ulla-Kajsa satte ned hinkarna och pustade ett slag.  Håja, tänkte hon, nu dansar de väl som bäst där borta på bröllopet.  Det hade allt varit roligt att vara med.  Men hon som var yngst av tjänarna fick ju stanna hemma.  Och inte hade hon heller några kläder fina nog att sätta på sig för den delen, fattig och föräldralös som hon var.  Och lönen som vallpiga var ju så ynkligt liten.  Annars hade hon det bra, tyckte hon.  Mat fick hon tillräckligt och husbondfolket var snälla människor.

När Ulla-Kajsa satte ner mjölkhinkarna i köket kom gamlafarmor tassande från kammaren.- Vad ska vi ta oss till, Ulla-Kajsa, sade hon bekymrad.  Lillpysen är så sjuk så sjuk. Ulla-Kajsa rusade in i kammaren.  Var det någon hon höll av så var det den lilla muntra fyra-åringen, som nu låg där med det lilla ansiktet blossande av feber, och inte ens kände igen henne.- Om ändå far eller någon av strängarna varit hemma, sade farmor bekymrad.  Då hade de kunnat gå till finnagumman vid storklinten.  Det var ingen annan råd än att UllaKajsa fick skynda till bröllopsgården efter pysens far.- Det tar för lång tid.  Kan inte jag gå till finnagumman, menade Ulla-Kajsa.  Men farmor skakade på sitt vita huvud. - Kära då, hur skulle hon kunna reda sig om hon råkade rövar-Jon eller hans pojke eller vargarna eller tronen för att ta det allra värsta.Men Ulla-Kajsa var envis och farmor gav då slutligen med sig.  Hon stoppade på Ulla-Kajsa förning och pengar till finnagumman och vägkost för hennes egen del.  Hon stoppade eldstål mot tronen, och bondens stora slidkniv fick hon spänna om livet för vargamöte. Äldsta dotterns varma skor fick hon låna för att vägen skulle bli lättare.  Farmors varma ullschal fick hon om sig för att inte frysa.  Gamla farmor visste inte hur väl hon ville tösen, och många förmaningar och goda ord fick hon med på färden.

Nu följer fortsättning! Klicka här!

Om ni vill så fortsätter sagan! Så ge mig ett "JA" i er kommentar.  Om inte så får jag  väl försöka smida något annat!