Bengt-Alfreds Tankesmedja

Inlägg publicerade under kategorin Mina djurvänner

Av Bengt - 28 augusti 2015 11:26

   


För tjugo år sen fick jag och min nu saknade sambo överta en hund då mamman till en nyfödd baby var rädd att hunden skulle bita babyn.

Det var en Stafford närmare ett år gammal. Hon hade fått namnet Tekilla.

Ja det var en omöjlig och svår hund. Argsint till tusen och fick hon chansen flög hon på andra hundar och bet. Annars var hon snäll mot människor.


Det tog mig tre månader att ändra hennes beteende. Men sen blev hon den snällaste hund man kan tänka sig. Inte ens katter eller andra djur visade hon aggressivitet mot.

Någon större disciplindressyr ägnade jag mig inte åt med henne. Hon fick lära sig gå fot, komma på orden ”hit, sitt och plats”. Det gick hur lätt som helst det var nästan som om hon redan viste hur hon skulle bete sig i det hänseendena

.

När vi fick henne var hon rädd för vatten för hon kunde inte simma. Något jag fick lära henne. Men när hon väl kunde det så var det roligt för henne att simma ut efter pinnen.

Barn vid skolan tyckte mycket om henne som ibland fick kasta pinnen, De kallade henne för hunden med pinnen för den hade hon alltid med sig.

                                                          

Hon fick ett eget pass med foto och allt. Det har jag fortfarande kvar liksom stamtavlan.

En lek var att jag sprang och gömde mig någonstans och hon fick leta upp mig.

Annars var hon väldigt lätt att rasta. Det var bara att gå upp på någon höjd och kasta pinnen som

 hon  då fort sprang efter och kvickt kom tillbaka med.

Här Tekillas kulle foton tagit från balkongen.        


 Eller så stod min kära sambo i ena ändan av ett stort fällt och jag i andra varmed hon fick springa fram och tillbaka mellan oss.


På Hökåsen när Tekilla tyckte jag hade sovit allt för länge satte hon sig nedanför fönstret och skällde för att jag skulle komma ut och kasta pinnen.

Annars så var det en mycket tyst hund som inte skällde trots jag önskade det ibland. Som ibland när vi var ute med husvagnen eller husbilen.


På kvällen när jag la mig la hon sig alltid sidan om mig vid sängen. Först när jag somnat gick hon till sin egen plats och kröp under den filt hon hade.

                                                       


Om djur kan känna kärlek så älskade Tekilla verkligen mig. Jo då, hon var mycket glad och kärleksfull mot min sambo också som också kom att sakna Tekilla mycket.

                                                                                       

Tekilla blev över sexton år. Det var sista en och halv månaden hon inte orkade springa efter pinnen.

Hon blev gul i ögonen och började kräkas. Då fick veterinären ge henne en spruta så hon lugnt fick somna in för gott.



Hänvisar till mina barnberättelser om ni vill läsa om andra djurvänner jag haft! 


Ja nu denna vecka också slut varmed jag får önska er ett härligt  veckoslut!

Av Bengt - 19 augusti 2015 14:12

 


Det var en katt som just hade blivit överkörd av en bil och dött men hon hade strax innan fött killingar.

Då tog jag hand om en av dem som annars skulle avlivas.

Den var så liten att jag fick mata den med nappflaska.

Jag gav den namnet Mia och snart hade hon vuxit till sig.


Mia gav mig ett underbart trevligt sällskap på Hökåsen och den jag senare levde med. Men just när jag tog denna killing levde jag ensam på Hökåsen en tid.

Mia var en mycket sällskaplig katt och hon uppförde sig mer som en hund i lekar m.m än en katt.

Men det hon visade sig vara en riktig katt med var att hon var en väldigt duktig musfångare och kom stolt och visade upp dem för mig.   

                                   


Hökåsen hade ju flera våningar och mestadels satt vi på övervåningen i den ändan som var längst bort från trappan ner.

Därifrån kastade jag en liten boll som alltid rullade ner för trappan. Mia kutade efter bollen och kom gång på gång tillbaka med bollen och ville jag skulle kasta den igen.


Vi brukade gå genom skogen på stigar och riktigt gamla vägar bort till affären i Dannike. Tillbaka hem gick vi på stora landsvägen. Det var en runda på en och halv mil. Men stora vägen var sträckan bara en halv mil.

På stora vägen följde den mig som en hund som går fot men i skogen hoppade den runt medan den då och då jamade så jag fick höra att hon var i närheten


Att Mia var en äkta bondkatt viste jag inte. Detta fick jag reda på senare när en av hennes killingar som vi gett bort fick första pris på utställning!


Nästa smide om mina djurvänner blir om min kära hund Tekilla!


 Ha det bra och kram på er!





Av Bengt - 10 augusti 2015 17:59


 



I samma väva som jag köpte och flyttade till Hökåsen förskaffade jag mig min andra hund i livet.

Det var en schäferlabrador helsvart. På den tiden ansågs inte den blandningen som renrasiga.

Det tillkom även en katt till Hökåsen.

Hunden fick namnet Laidy men tyvärr har jag glömt namnet katten fick.

Laidy och katten blev goda vänner.


Jag hade skaffat en gammal barnsäng till Laidy. Ofta kröp katten upp och la sig hos Laidy, Men när katten började kloa Laidy på bröstet körde hon iväg katten.

Det fans stort runt bord i stora rummet med stolar runt. Där lekte katten och Laidy på så vis att Laidy sprang runt bordet och katten hoppade runt från stol till stol och försökte fånga Laidys svans.

Tyvärr blev katten inte gammal. Den blev sjuk och dog efter något år.

Laidy fick inte bli någon bandhund utan fick röra sig helt fritt.


Laisdy var även förtjust i att simma och där det fanns det allra minsta vatten skulle hon i.

När jag kom hem från arbetet så hörde hon bilen på långt håll och mötte mig vid brevlådan som låg sex hundra meter från Hökåsen.


En dag kom hon inte och mötte mig. Det spöregnade som bara den och var kallt.

När jag kom hem så var DÖRREN STÄNGD och när jag kom in i huset så låg Laidy i sin säng dyblöt och frös.

Att hundar kan öppna dörrar är inte något konstigt, det kommer de fort underfund med. Men att stänga dem igen har jag aldrig hört talas om men det kunde Laidy.


Tyvärr fick Laidy canser i levern och blev bara sju år gammal.


Min nästa berättelse om mina djurvänner blir om katten Mia!


Så är det reda en ny vecka men den verkar bli solig vilket jag hoppas ert sinne också blir!

Av Bengt - 5 augusti 2015 11:45

 


Det bloggas så mycket om hundar och kattor så jag får väl också bidra med något sådant!


(Har ingen av det i dag så jag får berätta om de jag haft!)


När jag var tio år fick jag min första hund. Kattor hade vi haft hemma tidigare.

Det var en han hund som hade så många raser i sig så man inte vet vilka. Alltså en byracka!

Men det var mest schäfer i den och när den blev stor såg den ut som en schäfer.


Den togs från tiken alldeles för tidigt som hade fått 5 valpar.

Den valpen jag fick var det ingen som ville ha för den hade en bula uppe i huvudet som var hälften så stor som själva huvudet. Jag gav den namnet Jack!

Ja valpen var så liten att jag måste lyfta upp den för att komma upp från gatan till trottoaren.



I skolan blev det ett tusan till liv en dag. Jag hade gömt Jack under bänklocket och klart att det blev upptäckt! Jag fick gå hem med jack för inte fick hon vara kvar i skolan.


Så var det där med bulan i huvudet. Den försvann mer och mer eftersom Jack växte och till sist syntes den inte alls.

När Jack hade blivit ett år gammal gick jag med i brukhundsklubben och började träna Jack dagligen.

Jack blev så duktig att jag kunde styra den helt med handtecken. Han kunde klättra på stegar, gå på plankor med mera. Jag fick femte pris i apell för honom  ( det blev lottdragning mellan  fjärde och femte pris.)



Tydligen var det jakt i Jack också för en dag kom Jack med en harunge i käften när vi var ute på promenad. Så klart tokig som jag är tog jag harungen med hem.

Jack och harungen blev goda vänner och vi var alla tre ute och promenerade i skog och mark. Men en dag fanns inte haren mer. Den hade gett sig i väg på egen hand!


Jack var tokig i att simma. En dag mitt i smällkalla vintern hoppade den i vattnet och simmade. Efter det fick han lunginflammation och måste behandlas hos veterinäre.


Efter tolv år var det slut med Jack och han fick gå till de vilda jaktmarkerna.

 

Med önskan om att ni mår bra och har det skönt!

Av Bengt - 27 juni 2015 13:53

                


För att ni inte ska tro att jag återigen lagt av med smidet så får jag komma här med ett litet sådant!


Ja nu är min kära begravd vilket skedde i torsdags. Det var en fin begravning, men nu ska jag inte tala mer om det!  Sorgetiden får ta sin tid och vila i ro så nu går jag direkt till mitt tänkta smide.


I onsdags eftermiddag sitter jag och lägger patienser vid datorn. Där jag sitter kan jag se ut i hallen. Jag råkar slå en hastig blick ut i hallen av någon anledning. Tittar en gång till där ligger något mörkt,  stort som en tennisboll mitt på golvet.

 

                                                                                                                                                                       Min tanke var att jag hade tappat något och går upp för att plocka upp det. Kommer dit för att ta upp det men då rörde det på sig!                                                                                                                                               Först förstod jag inte vad det var men upptäckte strax att det var en skata. Kunde den måntro var skadad och inte kunde flyga.

                                                                                                       När jag då böjde mig för att ta upp den  hoppade den vidare in/ut i köket. Jag földe efter för att se efter om den var skadad på något vis och kanske mist flygförmågan.

                                                                                                                                                                             Men se något fel på flygförmågan fanns inte.                                                                                                          Först flög den och satte sig på stolen vid köksbordet.     Sen flög den förbi mig och satte sig på diskkranen.                   

 Inte var  lägenhet e plats för en skata utan borde få leva sitt liv i naturen där den hade det mycket bättre.         När jag försökte få in den i stora rummet där  balkongdörren stod öppen flög sen upp och satte sig på gardinstången  i köket och vägrade flytta sig därifrån.

 


Stående på en stol fick jag till sist den därifrån och jagad in i det stora rummet där den ställde sig på bordet där. Nåja till sist lyckades jag få ut den på balkongen och till sist satte den  sig på balkongräcket.


Men se det besynnerligaste av hela historien var att den vägrade att flyga iväg. Den bara stirrade på mig, Någon mat vägra den att ta emot.

Till sist tog jag den och lyfte upp den varmed jag så släppte den. Först då flög den sin väg till det stora lövfulla trädet jag har strax utanför

.


Så var det slut på denna sannsaga varmed jag tillönskar er en underbar helg!!


Av Bengt - 2 oktober 2007 12:59

Kortet ovan: Innanför de fönstren till höger där växte jag upp och satt under bordet!


Ta tjuren vid hornen eller flyg fågel flyg!


Det var inte bara apor och sälar  som var mina vänner i mitt väldigt unga liv!
Då mina föräldrar hade en i umgängeskretsen en som var svinuppfödare så jag kom ofta
ut på landet. Där de bodde hette Filborna som var riktig landsbygd men i dag fullt med stora hus gator och affärer. För att komma till dessa bekanta fick man ta bussen som gick norrut på gamla riksettan. Sen var det till att traska tre kilometer innan man var framme.
Medan de vuxna hade sitt för sig så begav jag mig ofta till svinen och grisade ner mig. Där fans även hönor, gäss och katter. Två kor som inte tyckte om att jag var nyfiken på och drog i  deras spenar. Så fans det en hund och en häst också. Hästen fick jag också ibland sitta på, Där trivdes jag, det var rena paradiset för mig. Där fans också en tjurkalv vilken jag ville skulle vara som alla de andra djuren och kunna leka med som jag lekte med de andra djuren. Men det blev lite annorlunda lekar med den. Det fans bara en lek som passade honom och det var att försöka få omkull varandra.

 Oj vad han var stark. Gång efter gång så var det jag som föll omkull. Nog försökte jag att ge tillbaka och få omkull honom också, men det gick jag fullständigt bet på. Jag knuffade och försökte på alla sätt men han stod stadigt. Det var en riktigt tjurskallig vän som aldrig ville låta mig vinna
Det där med djur gjorde min mor ofta förtvivlad. Jag kom hem med igelkottar, grodor, bortsprungna katter eller kattungar som någon givit mig, skadade fåglar. Men jag fick aldrig behålla dem jag var tvungen att gå tillbaka med dem där jag funnit dem.  Men så en dag kom jag hem med en som någon sa hette tjas. Konstigt nog så fick jag behålla den för mor. Far sa aldrig något om att jag tog hem djur, Han bara skrattade åt det.
Den var en gråsvart eller brunaktig fågel något mindre än en kråka. Den hoppade runt på golvet och flaxade och fann sig till rätta hos mig där den fick mat. Den tyckte mycket om maskar så det var till att ut och gräva upp sådana jämnt och ständigt. Jag vet inte vad det var för sorts fågel men i alla fall så kunde den säga mitt namn precis som en papegoja. Flygförmågan blev bättre dag för dag och den kunde få träna ute på gården där mattstången
var ett kärt ställe för den. Men så en dag flög den mycket högt och långt i väg och vände aldrig tillbaka. Jag gråt och saknade den men kände samtidigt en glädje över att den nu var fri.
En dag fick jag till sist en liten egen kattunge. Vad jag var glad den var min egen, bara, bara min!

Fortsättning: Påkörd av bil!

Presentation

Om bloggen

Mitt liv och tankar. Börja gärna med ett gossebarn föds! Sen är det bara att klicka sig framåt fortsättning följer! Prova också gärna någon kategori som verkar intressant av mina levnadshistorier. Eller någon av de andra kategorierna som ser intressanta ut. Hoppas ni får glädja av att ta del av mina så kallade smiden! Ha det bra!

Kategorier

Senaste inläggen

Arkiv


Skapa flashcards